thelifeofkanelius

Det känns skönt, nästan befriande. Som om jag kommit ur ett slags beroende. Jag blir inte längre fast när jag ser dig. Värmen tar inte längre över mig när jag hör från dig. Det är nästan som att du inte finns, du finns men du är inte längre den du en gång var. Inte för mig. Ibland är du som en dröm fast jag minns jag dig som igår. Dina ord, ditt jag och hur du fick mig att känna. Känna mig lite helare, lite mindre ensam. Som ingen annan kunde.

Men med tiden har vi förändrats. Det är i alla fall vad jag intalar mig, för det skulle vara för jobbigt om vi fortfarande var samma personer. Vi har förändrats. Visst har vi det. Unga blir äldre, naiviteten utvecklas till ett behov av stabilitet. Jag saknar dig ibland, den du brukade vara. Den falska känslan av trygghet och någon slags kärlek jag lät mig själv känna.