Torsdagsblaj.
Det borde vara förbjudet för mig att tänka ibland, tänker bara för mycket och blir nostalgisk.
Vill bara bli typ 17 igen, gå i skolan och problemen man har är matte och naturkunskap. Visst jag minns många kvällar av hysteriskt gråtande och dödsångest över gehörsprov, projektarbetskaos och gud vet vad. Även då gick världen under ibland, men då skulle man bara vetat vad som väntade. Då hade man så mycket människor runt sig som "satt i samma båt". Man hade fullt med små mini-psykologer man kunde prata ut med och få hjälp. Även om det sitter sisådär rätt många tusen unga och är arbetslösa just nu så känns det som att ingen förstår en, ingen sitter i samma båt. Och i just min båt är det ett hål i botten.
Jag saknar mitt gamla liv så fruktansvärt mycket, där jag hela tiden vet vad jag ska göra, vart jag ska vara och när. Ganska patetiskt att jag inte vill välja själv vad jag ska göra. Men det är så jag fungerar, vill ha någon som säger åt mig vad jag ska göra, så försöker jag göra mitt bästa. Man kan inte göra mer än sitt bästa brukar mamma säga. Jag trivs så. Men nu ska man plötsligt veta efter alla år av pekpinnar vad man vill. Helt fritt. Omöjligt. Dumt nog göra jag istället ingeting. Lever som i koma på förmiddagarna alla vardagar. Lever på eftermiddagarna och helgerna. Tur att jag lever nån gång.
Jag borde känna mig fri, att jag har hela livet framför mig, att det är nu allt börjar. Istället känns det som början på slutet, som att jag sakta går och väntar på ingenting. Jag vet att det låter löjligt, jag har fan inte ens fyllt 20 år än. Men det är så det känns. Jag står helt stilla när alla springer förbi med drömmar och mål. Jag nästan backar. Oh crap. Hur blev det såhär. Nu nog med blaj. Ska jag sluta tänka en stund, kasta mig i soffan med bubben och se på tv.
