thelifeofkanelius

Igår eftermiddag hade jag min första körlektion, jag överlevde. Dom som känner mig vet att jag och mina nerver inte direkt är bästa vänner, jag personifierar nervositet ganska bra. Pulsen slog hårt och snabbt när jag gick för att möta mamma innan vi skulle gå till bilskolan. På ett sätt var det lugnande att hon var med men på ett sätt så kändes det jobbigt. Såhär i efterhand är jag jätteglad att hon var med, fyra öron hör bättre än två och det kändes tryggt.

När vi väl kom dit var Fredrik och Anna där och efter en stund dök Eva upp och sa att det var dags. När jag satte mig i bilen hade jag inte kommit ihåg mitt eget namn om någon hade frågat. Det kändes som att min puls gick genom hela bilen. Lektionen var en av dom längsta timmarna i mitt liv. Blev inte så varm och rödflammig som jag annars brukar bli när jag freakar utan den här gången var det med galen puls och en skakande kropp som var problemet. Något som var mycket frustrerande var att hjärnan och kroppen inte riktigt ville samarbeta.

Nu låter det som att jag skulle bli avrättad eller något sånt, så illa var det inte. Men gosh vad man mycket nytt att tänka på, ett helt nytt körsätt. Kan ju säga att dieselbilar inte är min starka sida än så länge. Har ändå bokat in nästa lektion, känns på ett sätt jättenervigt som som att jag aldrig mer vill hoppa in i körskolebilen..men det känns ändå som ett nytt steg, att jag har kommit en bit på vägen.. Förlåt, väg-skämtet var oundvikligt!