thelifeofkanelius

Sånna här stunder känns allt så himla värdelöst. Meningslöst. Visst studer känns det bara som att nån hittade livsgnistan och hällde en stor hink vatten på den. Så känns det just nu.

Har nyss kommit hem från Arbetsförmedlingen. Varit på informationsträff om jobbgaranti för unga. Alltid lika trevligt när man får den där känslan av misslyckande när man är där. "Hej, jag har inte gjort ett jävla piss och förstår ingenting av vad du säger." Det är 20 000 blanketter, regler, punkter, hänvisningar.. Ska vara tillbaka för personligt möte 13.50 hos Bosse. Får se hur ärlig jag vågar vara om hur mycket jag förstår. Hjälp.

Just nu saknar jag skolan, folk tycker jag är dum i huvet när jag säger så men jag gör det. Jag kommer också ihåg hur många gånger man har mått så fruktansvärt dåligt över skolan. Men jag säger bara det, det här är inte bättre. Då kände man i allafall att det satt folk i samma båt, som förstog vad man kände. Visst det är tusentals människor som är arbetslösa. Men min båt känns jävligt ensam.

Nu har jag sättit på Duffy på högsta volym på sterion i hopp om att bli på bättre humör. Måste ju tillbaka om 1.5 timme. Efter det ska jag nog gå och gräva ner mig.

Om det finns någon där ute som faktiskt njuter av tillvaron, njut lite för mig också. Snälla.