thelifeofkanelius

Jag har sån himla tur med allt. Ironin känns påtaglig. Först grissprutan, sen pajar knät igen och nu det här. Yay me.
 
Eftersom jag har haft min kula på halsen i över två veckor nu och den inte försvinner så ringde mami och fixade en jourtid åt mig på vårdcentralen idag. Han klämde lite och frågade några knappt hörbara frågor och jag försökte svara så gott jag kunde. Var beredd på att han skulle säga att det är en lymfkörtel och att jag ska gå hem och käka Ipren, vilket han också mumlade fram.. Sen hör jag hur han fortsätter och så hör jag ordet "prover" och "blod" där nånstans i svamlet.. 

Så fort jag och mamma gått ur rummet börjar jag såklart böla, och jag kunde inte säga annat än "jag gör det inte". Vi går ner till provtagningen och jag funderar på att vända och springa mot dörren..vad nu det skulle tjäna till. Så möts vi av en snäll kvinna som kollar försiktigt på mig och mamma förklarar hur det ligger till, att förhållandet mellan mig och nålar och blod inte är det bästa. Hon ger mig en medlidande blick och undrar om jag vill sitta eller ligga, jag väljer sitta. Så plötsligt säger hon att vi inte kan göra det idag för proverna måste skickas och det gör dom imorgon klockan 14. Så nu ska jag alltså tillbaka imorgonbitti, påstås det iaf.

To be continued.. 

Aldrig att jag går dit.